Kreativ reklambild

för nån slags tipp-ex.
Lekfullt. I like.

I övrigt är det bara huvudet ner och axlarna upp och paddla på som fan mellan svartaste missmod och glittrigaste hybris för tillfället.
Det är bara 15% kvar att göra på mitt nuvarande projekt men det är svåra och viktiga knyta-ihop-säcken-procent som jag skjutit upp och bävat för att tackla. (Förra veckan, när jag "skulle" varit färdig, satt jag i stället och strök 25%.)
Fast nu skymtar jag bannemej slutet. Nu är det för sent för lättja. Det är för sent för att sitta och paniksurfa runt på platser jag inte ens gillar. Det är för sent för ångest över att vi förslösat tiotusentals kronor i dagisräkningar på att köpa mig tid att sätta ihop nåt ingen kanske kommer att fatta grejen med, som jag förmodligen aldrig kommer att kunna sälja in.
Självföraktet har nått den kritiska punkten och den perfekta eld-i-röven-paniken har infunnit sig.
Jag är i stormens öga.
Det är riktigt skönt.
Nu Ska Det Här Projektet Uuuut ur mig bara. UT och BORT.
Så att jag kan få börja med nästa.

En bedjan till E bara: Nästa gång jag pushas in i att skriva nåt lite längre, direkt på engelska: Uppmuntra inte sån dårskap för h*lvete. Sätt en kula i min tinning direkt och gör pinan kort säger jag.

Ring barnavårdsnämnden.

Här är vi i köket i morse, sisådär 6.25. Inte så tokigt för en nattjobbande morgonhatare. Om jag får säga't själv.

Igår kväll sa han sin första tre-ords-mening förresten.
På bré väschöttska.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag höll på att hälla upp ett glas när Felix harklade sig, pekade och sa:
"Dä ä viiin."

Jaja.
Det var ju i alla fall värre när mamma satt på bussen med min lillasyster, som fick syn på en lastbil med öppet släp som körde förbi.
På släpet låg en hög sand eller kalk eller dylikt.
"Titta mamma. En hel bil full med KNARK."

Fick en fin bloggutmärkelse

från Marie. Jag niger och bockar och tackar så mycket!

Tror det ingår att säga sju saker om sig själv, så då gör jag väl det:

1) Jag har aldrig testat att vaxa mig nånstans på kroppen.
2) Ett tag trodde jag att jag skulle bli gymnasielärare. Ett tag vecko- och kvällstidningsskribent på heltid. Glad att det inte blev så.
3) Jag låtsas vara en misantrop men i grund och botten är jag jäkligt förtjust i andra människor.
4) En stark drivkraft bakom utvidgningen av min verksamhet, från illustratör mot mer skrivande, var inte bara en barndomsdröm utan också det här grubbleriet:
"Tänk om jag mister synen". Bye-bye levebrödet. Kan man fortfarande jobba som illustratör när man närmar sig 70 och börjar bli skumögd, skakig och stel i händerna? Vi ska ju inte inbilla oss att vi kommer att kunna sluta arbeta vid 65 liksom. (Skulle jag förresten inte vilja heller.)
5) Har ofta dåligt samvete över att jag inte upplever att jag är en lika snäll, stöttande och bra livskamrat till E som han är till mig.
6) Jag skulle kunna äta ohyggliga mängder av OLWs ostbågar, varje dag. Ohyggliga säger jag.
7) Jag har aldrig givit 100% i något jobb förrän nu.

Jordgubbar från Kent.

(Distriktet alltså. Inte bandet.)

Årets första.
Ja, och så har vi sonen då.
Och hans reaktion på livets första jordgubbe.

Dagens nostalgi.

Å vad jag älskade den där serien. Riktigt fina barnskådisar som jag minns det. Huck speciellt. Var inte han rent av lite het, sådan gosse han var?
Och var det inte nåt avsnitt som var extra underbart otäckt, med nån nobel man som var ute och red i nån ekdunge och blev dödligt sårad i armen, typ?
Episoden när Huck klädde ut sig till flicka men blev avslöjad av gamla tanten för att han inte kunde trä tråd genom synålen var också fin.

Hur som helst. Huck Finn. Dagens inspirerande litterära figur för mig.

Menar absolut inte att driva med

den här fina (och extremt kortväxta) föräldern.
Men jag måste säga att jag känner igen känslan lite.

En annan grej: Stackars E har punkteringssår över hela torson. Han ser ut som om han haft en särdeles sensuell natt med Bill Compton.
Men det är bara Felix. Felix som blivit bitsk.
Det är aldrig för att skada, aldrig när han är arg eller ledsen.
Mer "kärleksbett", upplever vi. Men inte alls okej förstås.
Vi säger till mycket skarpt (Nej! Inte bitas!) och sätter ner honom på golvet och visar stark ilska med ansikten och kroppspråk. Fortsätta i den stilen eller? Tänk om han biter andra barn? Dagispersonalen?
Det finns en rätt obehaglig teori för närvarande om att man måste köra lite lejonmamma och hugga tillbaka "för att få dom att fatta" men det vill inte vi.
Tips? Råd? Tillrop?
Please.

Jodå, mannen kunde

sjunga och spela piano och skriva sånger. Och vara småpretto och camp och driva med sig själv och glömma massor av texter - på ett alldeles bedårande vis.
Jag fnissade lite åt att Oxfords samtliga MC-bögar och medelålders damer var där och bara strålade av hur mycket dom ville ta hand om Rufus och älska Rufus.

Och sen stog jag plötsligt och snick-snackade om Shakespeare och klänningar i baren med Helena Bonham-Carter. WTF?! Jag är fortfarande star-struck. Jag fattar inte hur det gick till. Men vi hade tydligen en gemensam bekant, och sen gick bekanten iväg för att prata med nån annan, och, tja, då stog vi där.
Det var en liten cirkel av beundran och tomhet runt Helena B-C och så kan vi ju inte ha det, så det var bara att snacka på lite. Och jag kan ju säga så här: Det finns vissa levande legender som man hoppas och önskar innerligt att dom ska vara sköna och trevliga. Om hon var? Oh yess. Men det känner man ju nästan på sig eller hur? Och herregud sicken liten fågelkvinna. En rufsdocka. En tant-ängel på 44 bast med den mest perfekta hy jag någonsin sett. Inget smink, skrynklig Vivienne Westwood-klänning med rejält läderbälte och kängor. Sina pengar hade hon i ett nerklottrat kuvert. Tim var inte med, hon var där med sin morsa.
Nu ska jag gå och dö en smula.

Jag och Rufus

har konsert-date i Oxford i kväll.
Jag vet nästan inget om Rufus eftersom jag är jätteslapp med mina musikaliska vyer, men jag gillar det lilla jag hört.

Och jag är fruktansvärt glad och tacksam för den goa kompis som givit mig biljett i present. Yes! Nu kör vi. Jag behöver.

Extra extra!

Man kan tydligen köpa Snoring Beauty (obs - på engelska) i Sverige via Bokus.se!
Kul! Bra jobbat Bokus!

P.S. Ja, slottet är inspirerat av Läckö slott. Och Brighton Pavillion. Förstås.

Amen cooolt.

Jag blir rörd.
Första recensionen av bilderboken.

(P.S. Hörde en annan supersöt grej: En tvåårig flicka jag inte känner hade bläddrat i Snoring Beauty och fick ett par veckor senare syn på mina "inky girls" av en slump på en dator, och hon bara ROPADE "Snoring Beauty, Snoring Beauty!"
Figurerna är inte särskilt lika.
Hon kände helt enkelt igen karaktären på "min" linje.

Små barn har så jäkla sofistikerat bildseende. Det är dom jag tänker på när jag ritar alla detaljer. Att dom ska ha mycket kul att kolla på och fundera på.)

Två ton sand

och 15 kilo pojk.
Det är så vi håller oss igång här i lilla huset på Oxford-prärien.
Vad gillar du Flingans nya kärra by the way?
Det är den allra senaste bugaboo-modellen - för extra välväxta ongar.
Femtifem papp bara, typ.

(Skriva på fik?
Inte för mig.
Kunde inte fokusera. För få spöken. Och framför allt: Saknade min egen toa.)

Den här helgen ska jag testa

att jobba från ett fik i närheten.
SO not me.
Men ibland måste man chocka sig själv lite.
Sen tycker jag alltid att det ser så mysigt ut när "alla andra" sitter och skriver på cafééé va.

Kan gå hur som helst detta.
Antingen blir jag så störd att jag drar iväg i vredesmod inom en timma.
Eller så kommer jag aldrig mer hem.

-More coffee, Ms?
-Oh yes, don't mind if I do.
And a toasted muffin please.
No, hang on, make that two.

Jag känner mig förrådd som förälder.

Jaha?
Helt plötsligt gillas det att gå ut.

Amen det är klart vi går en sväng då Felix. Du kan ju köra ditt nya trick i mataffären: Ropa "Bäbä, bäbä", när vi går förbi bebishyllorna och "Gogo, gogo" när vi går förbi godiset (ie chipsen).

Ettåringar. Störda människor. Mycket exter för sig.
Mycket frustrationer jag inte fattar, och som han inte fattar själv heller.
Men sköna. Mycket sköna.
Dag 1 - 365 var en jämmerdal jämfört med detta.

Moget.

Två ord:

Varför
inte.

Dagens författarkofta

är brun och doftar kaffe och försiktig optimism.

Det kom en guldkartong.

Veckans söta tema fortsätter. Kolla här! Fem barnsäkra, tvättbara, stickade cupcakes, av en jätteduktig engelsk dam. Under en hundralapp. Jag kunde inte stå emot. Dom är så fina att jag får glädjefnatt.

Nu vill jag ha kanelbulle och tårtbit och hamburgare också.

Felix kanske också får leka med dom någon gång. Kanske.

Panikflinande

päron (nä, okej, moder) som just ska lämna ifrån sig klimpen till svärisarna för första gången.
Taget innan det där London-bröllopet vi var på i mars.

Åh, det var en cool och kär kväll.
Vi ägde, kan man säga.
Mer sånt.

Dagens inspirationsbild

för ett bilderboksprojekt jag går och suger lite på (bom-bom).

(I min andra engelska barnbok, ute nästa vår, är det mycket kalas och gotter. Men marknadsbossarna gav order om att jag måste blanda in lite "sunda frukter" i mixen också om det skulle bli nån utgivning, för balansens skull.
Den skymfen!
"I'm a dreamer of dreams, inte nån j*vla hälsovårdsmyndighet", sa jag. Inte. Jo, till min redaktör, men inte till bossarna.
Men sure, jag slängde in ett par äppelskruttar.
Man får ju kompromissa lite va.
Men nu vet du.
Till frukten var jag nödd och tvungen.)

Spring City.

Stadens vattenvägar börjar bli fulla av stakbåtar igen. Punt, som båten kallas.
Punting. Ett vårtecken jag gillar.

På försommarnätterna stakar sig oxfords studenter till olika baler, festklädda, under hängande lyktor som lyser upp de olika elevhemmens bryggor.

Work hard, play hard. Så lever studenterna här. Dom är verkligen inte små sammanbitna businesskvinnor i bruna kavajer som pluggar och festar pliktskyldigt, utan riktig eld i magen, och utan att spetsa så värst många tentor. Sån som jag var, länge.

Och tidiga mornar kan man se raglande tjejer med kollapsade festfrisyrer, rövkorta sidenklänningar, föl-ben och stilettklackar på väg hem genom gränderna.
Det hör till, dom kommer undan med det på nåt konstigt vis. Slappa och glada och "who-gives-a-shit" liksom.
Den där avspändheten. Som kommer med posh-het.

"Elegantly wasted".
Så ser dom ut.
Det var uttrycket jag sökte. Elegantly wasted.

Pysseltips:

Bejaka goth-tonåringen inom dig - gör din egen spökdocka.

Fast den här fantastiska hemmagjorda stiliga gasten vid namn Epitaph är nog lite överkurs för de flesta av oss.

(Själv avstår jag.
Jag och dockmakeri går sådär ihop. But god knows I tried.)

Dagens flams: Är det bara jag

som upplever att hon griper honom svindlande nära könet här?
(Not that there's anything wrong with that.)

I övrigt stör jag mig som fan på särskrivningen.

3 nya - jag hänger på.

Terése (från prisvinnande, insomnade, i salig åminnelse Mellisplace-bloggen) skriver igen! Yay!
Jag hänger på utmaningen Tre Nya. Gör det du också, i kommentarerna och/eller på egen blogg.

Tre nya grejer om mig:

1) Min mormor dog igår. Hon var förbannat smart, rolig och snygg. En matriark. Nästan 87. Gillade att läsa böcker, kolla på boxning, och ta en och annan cigg. Ja, och så var hon jättekär i morfar, och oss barnbarn. Stackars morfar. Det blir konstigt utan henne. Det känns som om en av årstiderna försvunnit, för alltid.

2) Jag är besviken på riktigt på det där vulkandammet. Hoppades få träffa några nyckelpersoner för tillblivelsen av min nya svenska roman i veckan som kommer. Pusha hela den grejen framåt, yess, äääntligen, tänkte jag. Men nu kan ju ingen flyga på ett tag. Och det är så himla värdsligt så jag skäms, men, faan. Det grämer mig i alla fall.

3) Nä, det var nog allt nytt.

Måla med ord.

Jo, det kan man.
Med fördel med lätt hand och svepande penseldrag tycker jag.
"Fotografera" med ord - nej.
Jag tänker alltså på det där med beskrivningar. Beskrivande prosa. Tänker på hur det aldrig kan bli någon exakt vetenskap.

Ta bilden ovan. Vi säger att den är sprungen ur min fantasi, att jag kan "se" bilden tydligt framför mig, lika tydligt som du kan se den nu.
Och så säger vi att jag ska plita ner en beskrivning av den, så att du kan "se" bilden också. Känna något av stämningen rent av.

Alltså, det går inte. Det spelar ingen roll hur poetiskt jag skulle kunna beskriva varenda detalj - du skulle ändå aldrig "se" exakt det jag "ser". Dessutom skulle det bli trist som fan att läsa.

Jag tror att hemligheten är att beskriva väldigt lite, bara någon enstaka detalj, och låta läsarens egen fantasi och erfarenhetsbank "fylla i" resten omkring den där eggande detaljen.

Att inse att man aldrig kommer att kunna förmedla allt, exakt som man tänkt sig, kan bli en befrielse för en skribent. Det skrivna "tillhör" ju också läsaren.

Älskar tanken att man förhoppningsvis möts någonstans i mitten. Att det uppstår ett nytt element, i det mystiska gränslandet mellan skribenten och läsaren. Och där någonstans tar en ny bild form.
Inte som den ovan. Kanske inte alls.

Men förhoppningsvis kan skribenten förmedla något av den ursprungliga stämningen hon kände.
Det tycker jag är hisnande. Kanske bättre än att måla.
Det är magi. Det är att trolla med ord.

Brittiska öarna är isolerade.

Kl 15:36 svensk tid sa brittiska luftfartsverket så här:
"No flights will be allowed in or out of the UK until 6am tomorrow at the earliest."

Alltså:
Inga plan får landa eller lyfta förrän tidigast kl 6 på morgonen, i morgon fredag.

(Undrar om bokmässan i London ligger pyrt till nu?)

Min sköna barnmorska och alla mer erfarna polare

hade helt rätt.

Shoppa till pöjken är fan det roligaste jag haft sedan jag - ja, vad?
Kanske har jag aldrig haft så här roligt förut? Det är faktiskt helt möjligt.

Sandleksaker - tick
Solkeps (med sån där ful nack-duk, oh well, men det behöver dom ju ha) - tick
Litet lektält, modell stuga - tick
Liten uppblåsbar pool - tick
T-shirt med broderade DJ-lurar - snart tick
Liten utestol - snart tick

Bästa och mest otippade bonusen:
Att han alltid, sedan han var typ 6 månader, fattat när nåt var till honom - och alltid blivit så GLAD.

Årets första förgätmigej

really, truly made my day.

Dom har bytt layout

på ebay.
Och jag gillar't inte.

Inte så mycket magi

i tillvaron just nu. Jag sitter och fiffar och stryker och skriver om och stuvar och grunnar på ett projekt. Skulle tippa att det är 20-30% chans att jag någonsin kommer att kunna sälja in'et när det är fix färdigt. Jag är medveten om att det här åtagandet är en chansning som jag inte kan tillbringa år av gratisjobb på. Har satt mig själv startskottet för Londons bokmässa som deadline. Det är på måndag. Så nu är det bara att köra på då. Krångla mig ur äckelfleecen och blommiga trasan och långkallingarna kan jag göra en annan vecka. Lite mer engagemaaang i familjen och middagsmaten och vardagensrutinernas allmänna underbara bojor får också vänta.

Tänker mycket på det där braiga nån sa; "Det aldrig blir den bok man hade tänkt sig innan".

Dagens inspirationsbild

för mig.
Inifrån Trinity Colleges bibliotek, Dublin.

Asså, det kommer ju

aaaldrig att hända, och det vet Christopher och Richard jävligt väl. Men dom ska ändå ha en eloge för att dom lanserar detta viktiga tanke-experiment.

Nä, mer vildmark än så här

förödmjukar jag sällan mig själv med.
Fick nog av sånt under alla skolår utan uppehållsrum. Och alla fucking friiiluftsdagar och exkursioner och allt j*vla pulsande ute på vischan.

Lite kravlös svamp- eller bärplockning en fin höstdag kan gå för sig. Nån gång vart 10:e år. Men där drar jag gränsen.
Know thy self.

Nej,

nu sliter vi bort E från trädgårdsarbetet (han förbereder för 20m2 gräsmatta som kommer imorgon) och går och matar några ankor.
Han kan visa dom sin stigmata blåsorna i handflatorna.

Äter chips

i nyfärgad utväxt och småporrig vårtrasa. Och funderar på allt och ingenting.

Vinnaren.

De andas skidåkning och den rätta vintage-atmosfären jag vill åt.
Jag tror dessa kommer att bli en trevlig kontrast till de grova yllestrumpor och tunna blommiga klänningar jag gärna kör med på vintern.

Asos eget märke, i mjukaste mjukaste skinn.
Kunde varit gjord för min fot. En mysig iläggssula bara, så kan vi gärna snabbspola fram till oktober och lövkletiga gator och pubar med öppen brasa för min del.

Och jag kan GÅ i dom.
Sa jag det?

We have a winner.

Men det är inte den här alldeles ljuvliga lilla häx-pjäxan (H by Hudson, modell May, skitbra rea på asos.com).

Dessa stupade tyvärr en gnutta på bekvämligheten. För smala i lästen. Och superhalkiga.
Kanske liiiite väl utklädningsaktiga för mig också, även om jag sällan bangar den grejen. Flickdetektiv i Dickens London som går i klosterskola på dagarna och dansar burlesque på nätterna, och löser farliga mord i dimman däremellan liksom.
Love them.
Love, love, love.
Men får gå i retur.

Nostalgichock.

Ååå.
Minns ha-galenskapen.
Det riktigt rev och kliade i kroppen. I hjärtat, i blicken.
(Visst var de ganska dyra? Jag vill minnas det.)
Jag minns den milda huvudvärken som kom av att sniffa för mycket.
Minns de läckra illustrationerna.
Uppfinningsrikedomen.
Det var en glad produkt, var det inte det?
Meningslös.
Men kul.
Jag hade mina i typ två plastfickor avsedda för frimärkssamlare.
Efter några år luktade alla samma.
Inte gott.
Lite typ som bensin.
Försmädligt.

Min favvolukt var bubbelgum tror jag. Jag ville nog helst att det skulle vara den färgstarka körsbärsclownen, men jag vet inte, den luktade väl inte så himla mycket egentligen?
Popcorn var fin också.
Vaniljgrädde var sötast att se på med karamellrosa, vitt och gult i cupcake-formation.
Och cinnamon, med alla hjärtan!
Jag kunde sitta och bara kolla, länge.
Varför stog det "WILD" på blåbärsmärket? Det visste man inte riktigt. Det kanske var häftigt eller nåt. En ordvits, jo, det hade man nån vag aning om.
Pizzaslicen luktade inte pizza, det var alla barn överens om. Den luktade bara artificiell stark köttkrydda. "Men så LUKTAR pizza i USA för det har min BRORSA sagt" sa nån. Jaha. Jaha.

Kanelsnurra hade jag alldeles för många av, usch, trök.
Det var jättesvårt att hitta några "bra" på Gullbergshallen i Skövde. Alla ongar var som galna efter dom "fina".

Ja, och sen hade vi ju dom äckliga och "otäcka"; häxa, skelett (ben!), fotsvett, fladdermus (grotta?). Dom tyckte lilla Mandis var roliga.

Och minns du den där ungen som alltid hade några "konstiga", sällsynta, med tråkigare illustrationer, men en helvetes god "citronlukt" som typ deras pappa hade köpt utomlands?
Here. It's all here.

Ysch ysch YSCH.

Grässtrån som nuddar ens hud - så jävla ÄKLIGT
eller hur?

Puss,
Felix

Vad är värdefullt?

Det funderar jag på nu.
Vad som är värdefullt för personerna jag skriver om.
Eller, som nån annan har uttryckt det; "Vad vill de här romanfigurerna allra mest - och vad står i vägen för att det ska kunna hända?"
Konflikt.
Kan man säga att allt berättande handlar om konflikter och resolutioner?
Ja det kan man nog. Det är i alla fall en sanning för mig.

Turbulens i mitt hövve.

Då blir det en spöknatt.
Jajajaaa. Bring it on.

(P.S. Förra veckan var jag övertygad om att vi fick in några grannars frekvens på babymonitorn. Övertygad. Det var en man och en kvinna som pratade lågmält. Klockan var typ tre på morgonen. Att jag inte solkade mina sängkläder då är ett mirakel.)

Nä nu säljer jag honom billigt.

Nä förresten.
Jag skänker bort honom.
Jag pröjsar t o m frakten.

Bortklemad av att bli omkringburen av fassan i fyra dagar under mild sjukdom - jag är ledsen men jag pallar inte att göra det samma Felix. Varför måste du bli en närhetsknarkare vid 13 månader för?

Har just gjort den möjligen dåligaste saken man kan under ett toddler-tantum: Hysteri-skrattat åt honom så att tårarna sprutade. 50% av dom tårarna var ledsna, nästan desperata.
Han har varit som en tasmansk djävul med rabies i 35 minuter nu. TROTS bra sömn, hyggligt ätande, smärtstillande medel i kroppen och på tillfrisknande.
Fräsande, tok-skrikande, nästan i spasmer, handlös, ryggbrytande, på ett sätt som inte kan beskrivas.
Lilla pannan hans är black'n blue efter att ha dunkat den med full kraft i golvet sisådär ... 50 gånger? Håller jag honom så kör han samma skallningar mot min axel, mitt bröstben, mitt struphuvud, mitt ansikte.

Jaha, nu har han knockat sig själv mot golvet.
Skönt, då blev det i alla fall tyst.
Nähä, han hade bara tröttnat. Fattade till slut att han inte skulle få nån uppmärksamhet för sånt pissigt dramadrottningbeteende? Man kan blott hoppas.

Denna lilla människas envishet flirtar inte med dumhet. Den ÄR dumhet. Får man säga så? Japp. Nu gjorde jag 'et i alla fall. Man måste nästan beundra't lite.

P.S. Fem minuter senare: Nu sitter han och ler som en kerub och jollrar och bläddrar självständigt och fint i en bok. Jaha.

Dagens aha-upplevelse:

Ordet "movie" (film).

Dom heter ju vad dom gör = "moves"!
Rör sig!

Samma slangböjning som i ordet "talkie" = ljudfilm! (Ie inte stumfilm.)

"Talkies" och "movies"!

Haha! Nu blev jag upprymd här.

Mvh,
Störd, gillar ord

Ett chokladägg till kvällsmad.

Mest för att få maken att fnissa
(funkade).

Dagens "Bäst i fantasin":

Att åka ensam till Cotswolds och gå och strosa i rufsigt hår och Hunter-gummistövlar och leka Kate Moss och ta in på nån typ av överprissatt spa-hotell över natten och njuuuta och ladda lite.

I själva verket bleve det säkert bara tjafs med kollektivtrafiken och jag skulle hamna i nån liten posh butik med sneda golv och stå och talla på några fula smycken och känna mig lätt bajsnödig och sakna mina pojks och min dator och gräma mig över KOSTNADERNA och för hög mjuk säng på hotellet och bara skit på teve och vakna upp tröttare än när jag la mig med små röda torra fläckar på ryggen och ingen där som kunde smörja.

Dagens snygging.

Äntligen. Omslaget till min nya romaaan.

(I wish.
Jaja, man får väl drömma.)

Alltså den där

"mammabikten".
Okej. Jag gnäller och kritiserar andras försök att "göra nåt" alltmer sällan nuförti'n (det ger mest bara dålig smak i mun).
Men. Fan. Min påsk-ettrighet verkar hålla i sig. Så jag kör på:

Jo den där "bikten" asså.
Jag är ledsen men jag orkarn'te.
Så tillkämpat hurt-busigt. Stöön.
"Kom och skriv DIN bikt!"
Jaså.
Du sitter och blindskiter och låter maken dra lasset med vrålaporna lite mer än vad som känns riktigt anständigt?
Ogillar din svägerska?
Vantrivdes med att bli preggopluffsig?
Ljög om vad nya kjolen kostade?
Tyckte det var obekvämt att amma?
Nallar av ongarnas lördagsgodis?
Ti-hi.
SUCK.

Identifiering i all ära men gäääsp.
Jag är som regel alltid mer intresserad av vad folk inte säger än vad dom säger, anonymt eller ej.
Tänk om nån bara kunde skriva en bikt värd namnet.

"Jag är kåt på min sons kompis."
eller
"Jag har tant-anorexi - och är rätt nöjd med det."
eller
"Jag helgknarkar. Och snattar."
eller
"Min man är 36 år och tror fortfarande att han kan bli popstjärna (den sorglige jäveln)."
eller
"Jag blev faktiskt lite lättad när jag fick missfall."

Hur man vet

att någon faktiskt inte gör så många knop i sin vardag:

När det slipper ut gnäll över "alla dessa röda dagar".
Att folk får så mycket "ledigt".

Never ever har jag hört någon hårt arbetande människa HA MAGE eller ORK att säga så. Fan, tänk när man jobbade inom handeln och satt där som ett litet utsketet päron på juldagen efter att ha jobbat julafton + förberett allt inför annandagsrean. Skit samma vad det var för 'högtid' liksom, bara man fick VILA lite. Leka att man hade ett liv.
(ooo hör gamla tantens gråtfiol ;o)

Jag har tipsat

om den här ständigt växande samlingen tafatta, obekväma, välmenande, och alldeles, alldeles underbara familjefotografier förut. Men jag gör det igen. Le, rys, känn ömhet!

P.S. "Vanligt folk" och kärleksfulla underfundigheter om deras töntiga tillvaro är hot stuff i förlagsvärlden just nu, så är du en skrivande människa som absoluuut inte kan förmå dig själv att slutföra nåt icke-nydanande trök om nån hårdkokt journalist med vampyrtänder och märkeskläder som handlar vetelängd på Tösses och har en loftvåning i NY och en bakgrund på trollkarlsskola - smid nu, för HILVIDE. Om du älskar att kolla på folk i ICA-kön och dagdrömma ihop ett helt liv, grandiost i sin beige-het, byggt på innehållet i deras kundkorg. Om du älskar såna här bilder. GO GO GO. Din grej kan vara det nya svarta. Hitta din grej. Stå på dig i din grej. Och det är ju egentligen vad som helst som får dig intresserad nog att återkomma till det där fucking manuskriptet precis så ofta och länge som krävs. För att historien kräver att bli berättad. För att du själv vill veta hur det går. DÅ blir det bra som fan. I promise.

P.P.S. Gereröst lagda personer som inte har nåt emot att driva med sig själva kan förstås maila in egna bilder.

Två tankar

om dessa bozos som låter "korfästa" sig i jesu namn under långfredagen:

- Varför har dom alltid sparat ut lite taffligt långt hår och fittskägg i flera mååånader så att dom ska se extra jesus-lika ut på sitt photo-op? Herrejävlar så sökt, rent ut sagt. Så utstuderat fåfängt.

- Varför är det aldrig nån som har stake att låta sig spikas upp så som en riktig korsfästelse går till? Tjom, poff, slam, med spiken rakt genom handleden alltså? Minsta barn vet väl att handflatans små gummiben och senor är alltför veka för att kunna bära upp en kropp? Nej nej. Om di där tokiga brassarna gjorde om och gjorde rätt skulle dom dessutom slippa de töntiga hjälptrasorna om armarna som håller dem kvar uppe på korsen.
I'm not impressed. Köra spikpistol genom mjukdelar har väl Steve-O (och allsköns fakirer på typ Coney Island) gjort, utan så värst mycket draaama, sedan tidernas begynnelse?
Ingen som dog medelst den vedervärdiga avrättningsmetoden korsfästelse, profet eller ej, kan väl anses hedrad av såna clownerier? Är inte detta att pissa lite på alla dom; att hänga och dingla där ett par timmar och 'känna jesu smärta' och hamna i tidningar över hela världen och gråta ner i fittskägget för att det värker i lilla handen?

Ja det var bara det.

Gästbildblogg: Mellisplace.

Amanda:
Jag fick denna bildhälsning, och lov att lägga ut den här.
Från en utställning på Nordiska Museet.
Och jag säger bara fy helvete T, din crazy twin där.
Den bilden gav mig stoff till minst tre storslaget vidriga febermaror.

Få ting är så 'Uncanny Valley' som utställningsdockor, inte sant?

Tack för söta påskhälsningar!

Flingan har ätit tre chokladpluppar och tittat på mig med true love i blicken för första gången i sitt liv.

Jag har sovit en hel natt, och en hel dag, och sen en hel natt igen, med feberfrossa. Jag vet fan inte vad jag heter. Jag vet inte hur jag är navlad. Jag stog och lallade med brevbäraren på svenska med svetten sprutandes så att den stackaren blev orolig. E blev också orolig. Halleluja och tack-och-lov för dagis som kunde klämma in Flingan en extra dag. När jag duschade fick jag russinfingrar på 20 sekunder, så uttorkad var jag. Har just käkat lite lamt rostat bröd och det var fanimmej mitt livs bästa måltid.

Sen ska jag erkänna en ful sak: Om det hade varit E som legt däckad på det här viset - då hade jag blivit sur. Tyckt synd om mig själv. För så reptilkallt kan det hårda, hårda mammahjärtat bli. 'Allt som inte handlar om min bäääbis och mig kan dra åt helvete', typ.
Trevligt.
Inte.