
Lekfullt. I like.
I övrigt är det bara huvudet ner och axlarna upp och paddla på som fan mellan svartaste missmod och glittrigaste hybris för tillfället.
Det är bara 15% kvar att göra på mitt nuvarande projekt men det är svåra och viktiga knyta-ihop-säcken-procent som jag skjutit upp och bävat för att tackla. (Förra veckan, när jag "skulle" varit färdig, satt jag i stället och strök 25%.)
Fast nu skymtar jag bannemej slutet. Nu är det för sent för lättja. Det är för sent för att sitta och paniksurfa runt på platser jag inte ens gillar. Det är för sent för ångest över att vi förslösat tiotusentals kronor i dagisräkningar på att köpa mig tid att sätta ihop nåt ingen kanske kommer att fatta grejen med, som jag förmodligen aldrig kommer att kunna sälja in.
Självföraktet har nått den kritiska punkten och den perfekta eld-i-röven-paniken har infunnit sig.
Jag är i stormens öga.
Det är riktigt skönt.
Nu Ska Det Här Projektet Uuuut ur mig bara. UT och BORT.
Så att jag kan få börja med nästa.
En bedjan till E bara: Nästa gång jag pushas in i att skriva nåt lite längre, direkt på engelska: Uppmuntra inte sån dårskap för h*lvete. Sätt en kula i min tinning direkt och gör pinan kort säger jag.