Mailfråga: Anlitar förlagen bara "riktiga" illustratörer?

"Hej!
Jag har några frågor. Du skriver att ett riktig illustratör ska
illustrera bilderböcker. Menar du en person som gått på konstfack
eller liknande? Behöver man vara utbildad illustratör?
Jag gör ofta egna små böcker som jag illustrerar åt mina barn, har
alltid målat och skrivit. Jag gick estetisk linje på gymnasiet med
inriktning på konst och formgivning.
De flesta illustratörer och författare verkar ha gått en högre
utbildning. Sorterar förlagen bort de manus som kommer in där man
själv gjort illustrationerna?
Det kändes lite som en smäll på käften när jag läste det där du skrev
"strunta i illustrationerna" :) Samtidigt förstår jag att en person
med utbildning vet mycket mer än någon som bara har ett intresse.

Jag skulle uppskatta om jag fick svar på mina frågor."

****

Hej och tack för ditt trevliga mail.
Jag förstår om det kan kännas som en käftsmäll! Förlåt! Jag menade ju mer som en reality check.

Det är inte 100% sant att man måste vara illustratörsutbildad på högskolenivå för att få kunna kämpa till sig illustratörsuppdrag. Inte på samma sätt som en läkare måste vara utbildad.
Men du har helt rätt i att någon med en illustratörsutbilning har en annan kunskap och större möjligheter att jobba än någon som "bara" har ett intresse.

Känner jag, eller känner jag till någon verksam bilderboksillustratör som är självlärd?
Var på vippen att säga ja, en, Jan Lööf.
Men så kollade jag upp det: Nope - fem år på Konstfack.
Fredrik Skavlan kanske? Vet ej om han är utbildad. Men han är ju å andra sidan ... Fredrik Skavlan.

Jag tror absolut inte att förlagen sitter och lusläser CV och sorterar bort inkomna bilderboksförslag baserat på om upphovsmakaren har formell utbildning eller ej! De går mer på det visuella, om projektet har Det. Och det kan din dummy mycket väl ha förstås! Speciellt om du gått estetisk, har design-skalle, hållit tecknandet vid liv och utvecklat det, samt brinner för, läser och analyserar de bästa nya bilderböckerna.

Okej.
Drömmen om att skriva och illustrera egna bilderböcker med siktet inställt på utgivning är näst intill universell, det har jag förstått.
Jag har sett tydliga bevis på att man kan nå den drömmen om man analyserar den lite, tänker sig in i hur förlagen jobbar, och reviderar drömmen en gnutta:

- Är det så himla viktigt att man själv även måste vara den som illustrerar sitt manus? Att ta en idé/ett manus till färdig bok är ett grupparbete, man lär sig absolut att släppa lite på integriteten.

-Skärskåda detta med illustrerandet. Vill man helt sadla om, bli professionell illustratör (om än outbildad), ie göra sig tillgänglig för andra uppdrag också, eller är det viktiga att man får illustrera just sina egna texter?

- Har man tid och råd att investera i sina bilderboksförslag så att de står sig i konkurrensen och har en chans att bli antagna? Man ska veta att det kan vara extremt mycket jobb, stötande och blötande fram och tillbaka.

- Har man en känsla för "hur de utbildade gör" bilderboksförslagen som de skickar till förlagen, ie hur det "ska" se ut när man försöker wow-a en manusgrupp till antagning? Man vill ju inte heller göra en massa jobb i onödan. Kan man skaffa sig den här kunskapen på nåt vis, typ praktisera hos en illustratör/på förlag? Fråga dig själv det.

- Hur skulle man känna om ett framgångsrikt förlag med mångårig erfarenhet sa: "Vi gillar ditt manus och vill anta det, men känner inte att du är rätt person att illustrera det, vi tror att boken skulle fungera bäst med en annan illustratör." (Händer hela tiden, även med etablerade bilderboksmakare.)

-"Gör vad fan som krävs för att bli antagen/utgiven första gången! Sedan, när du väl debuterat, då är du in en annan sits. Då är det inte nederst i slaskhögen som gäller på samma sätt längre. DÅ kan du ha råd med lite konstnääärlig integritet igen!" Sa min engelska mentor. Extremt hårddraget förstås. Men jag tror hon var lite trött på outgivna prettokids som satt på lite höga hästar och fick hysteriska utbrott om den blå färgen inte trycktes på exakt det sättet de hade tänkt sig...

- "Om en glad amatör skickar egna teckningar med ett riktigt bra manus blir jag lite orolig. Jag ifrågasätter upphovsmakarens omdöme då, och blir rädd att jag kommer att göra hen besviken. Det kan komma att bli ett svårt samarbete, och hen kan därmed ha sabbat sina chanser lite hos mig." Så säger varje barnboksförläggare jag frågat om just detta.

Avslutningsvis:
Det kryllar av extremt begåvade utbildade illustratörer inom alla upptänkliga stilar, som i många fall redan samarbetet flera gånger med förlagen och som sannolikt kommer att göra det igen.
=Stor konkurrens.
Däremot kryllar det inte av skrivbegåvade som brinner för barn- och bilderböcker och kan producera manus av rätt längd, med en början, mitt och slut, som har det lilla extra...
Just sayin.

Mvh,
Alla med bilderboksutgivningdrömmen som följt mina råd har blivit antagna
(så vitt jag vet)!

P.S: Ni begåvade illustratörer och författare här som la ner illustrerande och fokuserade på manus och blev antagna, dela gärna med er av era erfarenheter.

P.P.S: Bästa boktipset!

Fick feeling, kan man säga.

Läppglans och hela kittet.

Känner bannemej livet i mig lite här.
Känns ... ovant.

Har inte svart på mig heller. Jag är övertygad om att det hjälper.

Nu: Dejt med väninna i skuggan av bokfestivalen.
Don't wait up.
And don't underestimate the power of the lugg.

Radikal me-time:

Glassiga naglar i hemmasalongen.
För jag ska ut och glassa!

OPI 'Isn't that precious?' 3 lager + Seche Vite dry fast top coat
(som börjar bli tjockt och gammert).

Har just skickat

en liten räkning på sex-sju tusen kroner sisådär, till en mejlande göbbe som säger sig vilja köpa massa, massa tekningar av meg.

Jaa-då, de där tekningarna kommer, jag lovar - när jag har kosingen i näven.

Vi kan ju låta vadslagningen börja nu: Kommer jag att få se några stålar eller ej?

Regel nummer ett som egen:
Lär dig känna igen och mota bort tok-klienten, a k a Tid-banditen.

Om Elizabeth Georges bok 'Write Away'.

Camilla Läckberg hyllade den under skrivarseminariet på bokmässan i fjol.
Maria Turtschaninoff läser om den ibland, trots att hennes process ser annorlunda ut.

Jag blev nyfiken. Har nu läst.
Och ja, jag tycker att boken är givande; ganska inspirerande och väldigt handfast.

Mina romanbyggen ser inte heller ut som deckarförfattaren Elizabeth Georges, inte alls.
Dessa kartläggningar av varje karaktärs köksskåp, sexliv och politiska åsikter i förväg är SÅ inte min grej.
Och herregud vilken kadaverdisciplin hon har med sina metoder. Som hon har djupanalyserat sina egna tekniker.

Men jag fick en del att tänka på.
Detta att förarbete lönar sig. Eller inte bara lönar sig, det är nog en nödvändighet att planera innan. Speciellt för mig, speciellt i spänningsgenren. Då slipper jag köra fast för hårt.

Och jag gillar följande lilla pepp från Ms George:
- Skrivarpassion + skrivarbegåvning + hårt arbete = du kommer att bli publicerad.
- Skrivarpassion + hårt arbete = du kommer nog att bli publicerad.
- Skrivarpassion + skrivarbegåvning = du kommer inte att bli publicerad.

Tjuvstart: Vi kickar igång påsken med en liten dans.

Här!

Jag hade egentligen inte tänkt gå

på något seminarium alls nu under Oxford Lit Fest, bara fnissluncha med en sällsynt kompis medan jag köper barnomsorg.

De är så dyra, seminariebiljetterna. Och i år var programmet bara så ... åh jag vet inte. Ett hav av priviligerade självbelåtna gubbs som pluttat ur sig överviktiga tråkböcker och vill stå på scen och orera om dessa tråkböcker tills folk (läs: jag) dricker sig asfulla på ljummet vitt vin i plastmugg av ren livsleda.

Men kunde kulturkoftan hålla sig i skinnet när det fanns biljetter kvar till ett prat om en bok om design av operakostymer?

Svar nej.
Nu längtar jag ännu mer till fredag.

Att ha skrivit påskens bästa deckare.

Men kolla här då!

Skön känsla, inte sant Ninni?
Och den känslan är vi f-n värda.
Amelia. Fin tidning.
God smak och trevligt fölk.

Tusen tack Lovable för bilden!

Dagens jubel - och dagens tårar

kom av samma hedrande och totalt överraskande besked:
Jag väntar under mossan har blivit vald till huvudbok i Barnens Bokklubb.

Här är redaktionens urvalskriterier
(då kom tårarna):

"Vårt motto är att inga barn ska behöva läsa tråkiga böcker. Därför läser, sållar och väljer vi ut de bästa böckerna till barn olika åldrar. Nedanstående fem punkter utgår vi ifrån när vi granskar en blivande huvudbok.

Boken ska ha:

• En berättelse som fängslar, roar eller oroar.
• Bra språkbehandling/översättning.
• Ett trovärdigt innehåll som tar barn på allvar och har ett bra genusperspektiv.
• Snygg grafisk form och professionella illustrationer.
• En humanistisk grundsyn baserad på att alla människor är lika mycket värda."

"The song with the boy who's got an 'aow'!"

Alltså
"Sången med pojken som har ont" - det är Felix nya favvo.

Vilken låt kan det vara?
Gissa fritt, eller se svaret genom att markera här: A-ha - Take on Me.

Utehäng.

Alltså det är ju nåt speciellt med bra torkväder. I övrigt: har en titel, en miljö och en konflikt. Kaffetermos och ostmackor. Skrivtajm!

Ett dockhem.

(Är denna ljufliga helg över snart?
This close to losing my mind.)

Overklighetskänslan.

Just nu på Åhlens City.

Tack Simona för bilden!

Snart grillkorvpremiär.

Lördag 24 mars.

Pool party. Otippat.

En ny favoritkatt.

Å vad förälskad F har blivit i böckerna om Katt av Sanna Töringe och Kristina Digman.
Ärligt talat var jag aningen tveksam, tänkte att de var liiite för baby-ish för honom nu.

Hade fel.
Helt underbara i sin vardagsnära igenkänning.
Han har bra smak, pojken.

Testar mobilbloggning från vårligt Oxford.

Kan funka.

Bara 223 dagar kvar.

Ett rosa palats. Det är dom värda.

När man inte har regelbunden inkomst blir det väldigt speciellt när det väl kommer lön.
Så speciellt att jag var tvungen att ge småsötisarna här hemma något alldeles extra.

Helst skulle Felix förstås vilja ha The Pink Palace i Coraline-filmen.
Detta var det närmaste jag hittade, som samtidigt är stort nog för Barbisarna (och fina Annie, på bilden) OCH lämpligt för småttingar under 3.

Hur vi ska få plats att röra oss i vårt eget vardagsrum blir en senare fråga.

You lajk?

Starkt inspirerad av Ninni har jag nu också lagt till en gilla-knapp.
Gillas det?

Tjuvstart: De enda äggen

som mina killar äter.

Har just läst

Ann Heberleins två självmordstweet (vilket jävla ORD). De som Tidningen Skriva oroat retweetade. I det första säger hon att hon överväger att kasta sig ut från ett hotellfönster och i det andra tar hon avsked, överlämnar sig åt sin gud, och ber guden vaka över hennes små barn (fritt ihågkommet).

Efter någon timma kommer tweeten att hon fått hjälp och är fysiskt oskadd.

Herregud.
Man blir kall, het, kall igen.
Klumpen i halsen sitter kvar som en snöboll.

Det här med sociala medier och det privata och det personliga och psykisk sjukdom ... jag vet inte.
Blev tomt och mållöst här hos mig.

Kontor i mars.

(Sticketröja krävs dock.)

Veckans skönaste email.

"Är mitt uppe i Tistelblomman nu.
Och jag fattar mig kort:
FAN, vad bra du skriver.
Jag stannar upp vid vissa av dina meningar där jag småryser och tänker 'fan, vad snyggt'."

Blir man glad av ett sådant mail?
Svar ja.
Som fan!

P.S: Och kolla här då! Förbaskat fin recensent, den där Rebecka Åhlund.

Näe.

-När man kommer in på någon hemsida och det börjar flöjta nån "musik". Blir ju skrämd!

-När någon lagt upp så fiiina och HÖGUPPLÖSTA bilds att hela skitbloggen i fråga hänger sig, t o m på min überstarka illustrationsdator.

Näe. Näe!
Då kan de packa och dra.
Då slinker jag in på Kvinnopartaj i stället. Där kan man andas.

Felix-bot.

Jag har redan twittrat den övre bilden, men jag kan inte låta bli att köra den här på bloggy också.

Det är så här det blir när en illustratör och en robotforskare får barn va.

Teckningen under kommer från min (numera inställda) engelska barnbok om Ruby och Rosie.

Nyfådda böcker.

Älskar blandningen här. Älskar.
Det blir läsfest i påsk.

Kul och talande.

Barnboksförlagets marknadsansvariga förklarar skillnaden mellan förläggarna och sig själv:

"De är akvarell - jag är Excel."

Smygfilmad!

Mitt i kärringgungandet.
Faackin' paparazzi.

"Du kan ju göra vad du vill,

bara det funkar", minns jag att jag svarade lite halvdrygt (?) när en deltagare ställde en fråga (om hopp i tid, tror jag det var) på skrivarkursen i Bokmässans regi i Göteborg i höstas.

Men jag tror att budskapet gick fram. Jag såg att något tändes i blicken.

Fast det låter ju grovt förenklat, jag vet.
Men jag frågar mig det där hela tiden, speciellt när jag är i början; i plannerings- och drömmarstadiet av ett nytt projekt.

Funkar detta?

(Och: Gillar jag detta själv? Tillräckligt mycket för att orka slutföra? Om jag eventuellt kommer att kunna sälja verket, ie få det antaget, nej det tänker jag inte så mycket på. Det får ge sig när det är klart.)

Att hitta den där avgränsningen kan vara svårt, på gränsen till ogenomförbart, om man börjar surra i de banorna:
Jag kan ju göra vad som helst - bara det funkar på nåt sätt.
Att sikta högt utan att tappa förankringen.
Eller att ha modet att hålla det hela enkelt och avskalat.
Gå på djupet - men hur djupt?
Det ger sig under arbetets gång, allt som oftast. Turligt nog.
Och idéer som kliar i bakhuvudet och bara vägrar lämna en, dem ska man ta på allvar.

Ett tips är att tänka:
Håller den här grundidén för 20-30 noveller (ie kapitel), alla sammanhållna av en röd tråd?

Ett annat tips är förstås att inte tänka så mycket alls och bara köra på, men så funkar inte jag, då skulle böckerna aldrig bli klara och jag skulle bli knäpp(are).
Så här ser det förresten ut när en extremt begåvad berättare jag gillar skarpt organiserar sin narrativa struktur.

Mors dag i England.

Han valde tulpaner i hot pink till mig - tack älskade pojk!


Vill dock understryka att det här aldrig hade hänt om inte förskolan hjälpt barnen göra mors dags-kort och givit till E, eller om jag inte uttryckligen sagt till honom att lite blommor 'från barnen' vore en söt och uppskattad grej.
Han skulle aldrig komma på tanken att ge en spontan blomma.
(Om han gjorde det skulle jag typ bli orolig.)

Intervjun i mama finns på nätet nu.

Fiiint sällskap va, Victoria och Clark Kent Daniel?

Här!

Min sprillans nya novell ute nu!

Jag har roligt nog fått två digitala noveller antagna hos pigga MIX förlag det senaste året.

Den nya finns att köpa för 18 kronor på Adlibris från och med idag: Blå linjer

Och här finns Krafsar och vill hem (tidigare publicerad i Yourlife).

Lite fredagsfin

- sånt man hinner och orkar nu när barnen är en gnutta större.

Trots sex timmars upphackad sömn (not too shabby, det var ju mitt eget fel att jag satt uppe sent och jobbade) + ögoninflammation.

Och ja: Det känns SÅ mycket bättre med lite dusch, deo och spackel, samt något annat än nybliven(nåja)-mamma-tjockis-tunika med tre år gamla kräksfläckar på.
Även om klänningarna sitter "sådär" i midjan. Även om man inte träffar en jäkel.

Trevlig helg!

Mer Scribbler.

Så förgrymmat coolt!

Nä vaddå bara skapat lite konst i Scribbler. Helt vanligt.
Och inte alls beroendeframkallande. ; )
Allvarligt. Du måste testa Scribbler.

Tänk att man kan ha så roligt med kläderna på.

Tack J för tipset! Dina alster är som vanligt a cut above the rest...

Dagens dress.

Bara för att den var kul.

Och hela det skandinaviska ballefjongklockspelet om halsen har den mä.

En skrivarkurs jag hört mycket gott om har restplatser!

23 - 25 mars hos Sigtunastiftelsen.
Mer info via detta braiga ställe.

Det ska vi fira!

Det kommer så många tokbra böcker från nya svenska författare det här året, jag är helt pirrig. Speciellt glad blir man ju när man känner personen (om än mest som bloggkompis) och har inblick i allt kämpande som ligger bakom.
Eller när man till och med haft ett litet finger med i spelet själv.
Det borde finnas en speciell plats i nåt helvete för författare och vill-bli-författare som inte hjälper och lyfter varandra.

Kan tyvärr inte komma på någon av boksläppsfesterna (bu!) men jag firar ändå.
Jag firar allt.
Det är typ mitt nya motto.

Det enda jag vet om föräldraskap:

1) När man väl fått kläm på ett stadium är barnet redan vidare till ett annat.
2) Vissa veckor dagar handlar bara om överlevnad och trygg förvaring. Och det känns inte så härligt precis, men så är det.

Och:
3) 13 månader (ovan) är oändligt mycket trevligare än 0 - 12 månader, no?
För alla inblandade.
Tetta, det är ju en person.
Så nåt måste man ha gjort rätt i alla fall.

Skriver du ditt bästa?

Random bild från en privat liten bok jag gjorde när jag bara hade en bebis och oceaaaaner av tid.

Christin Ljungqvist debuterar jättesnart på förlaget Gilla Böcker och bloggar så bra om detta att 'skriva sitt bästa'.

Ingen vill lägga ner en massa möda och jobb i onödan.
Men ibland är det faktiskt läge att pensionera ett projekt, skaka av sig det gamla och börja på nytt och fräscht.
Men när? Hur länge ska man härda ut? Man vill ju inte heller ge upp i första taget.

Det där är omöjligt att säga för någon annan.

Kanske är det dags att ge upp ett projekt när man harvat varvet runt med refuseringar utan att få någon personlig feedback, köpt hjälp av privat lektör, skrivit om och tagit ett varv till hos förlagen.
För någon annan - betydligt tidigare.

Ens skrivande utvecklas ju hela tiden. Ett projekt man påbörjade för X antal år sedan kanske inte är representativt för ens förmåga, fantasi och skicklighet idag.
Men det betyder inte att det gamla är bortkastat bara för att man inte kunde sälja det.
Man lärde sig massor.

Och handen på hjärtat kanske man har orimliga förväntningar ibland. Jag känner i alla fall ingen som fick sitt allra första större skrivprojekt antaget utan omfattande omskrivningar och även om det säkert förekommer så kan vi nog enas om att för majoriteten av debutanter går det inte till så.

Att skriva sitt bästa ja.
Det kostar på, så mycket vet jag. Ibland allt man har.

Men att inte göra det kostar ännu mer.

Puts väck

är ordverifikationen på kommentarerna.
Happy now?

I övrigt frågade E (=gillar space shit) om jag ville ha en app som man kan hålla mot himlen så ser man alla stjääärnformationer.

"Nej", sa jag.
"A) Jag vet dom ändå, och B) Jag är lika intreserad av en space shit-app som du skulle vara av en app där man kan följa Estlands konståkningsungdomars resultat i realtid."

"Jag hatar verkligen dina liknelser", sa han då.

Dagens förskolerace.

Om jag ser lite ... eh ... trött ut, så kan det bero på att jag har 29 kilo barn i denna här kärran va.

(Gu vad jag hatar trehjulig vagn förresten.
I want my iCandy Cherry back!
Kan inte lilla G sitta i Fs knä eller nåt?
Ståbräda la vi ner efter 30 sekunder.)

Besök i barnboksland!

Jag hittade en bloggbar bild till.
Det var himla bra att besöka förlagen och arbetskamraterna måste jag säga. Man blir lite småknäpp när man jobbar ensam och isolerad (hur skönt det än kan vara). Småsaker kan bli uppförstorade.

Jaha, här står min skickliga redaktör Karin och jag och myser uppe på Bonnier Carlsen med vår gemensamma bebis 'Jag väntar under mossan'.

Ett läsprov är det vi håller i. En tunn pocket med ett smakprov på texten som förlaget låter göra och dela ut till väl valda.

Den färdiga boken kommer i maj och titeln blir i silver, fräckt va?

Utrensning.

Minsta barnbilstolen - adjö.
Mobilen över spjälsängen - adjö.
Babygymet - adjö.
Sunkiga tvättbara amningskupor som jag av oklar, sinnesrubbad anledning sparat - adjö.

Postman Pat - tyvärr inte adjö.

Det syns kanske inte här

men jag hade fruktansvärt, vansinningt roligt i Stockholm.

Det här är faktiskt det enda bloggbara fotot.
Japp, så roligt.

Tack, alla inblandade! Eller jag kanske ska säga förlåt?

(Hamnade dock på bild med underbart sällskap på annat ställe.)

Kungligt på flygplatsen!

Hur spooky?

Packar väskan, trala-laa.

Fler klänningar än jag kommer hinna använda, men det är ju kul att ha lite att välja på.

Jag drar till Stockholm på blixtvisit. Rätt kallt fortfarande va? Typ mössa och vantar?

Jag ska äntligen mysa lite med alla härliga kollegor och arbetskamrater. Smida planer och så. Prinsesstårta kan det tydligen också bli, om man har riktig bonntur.

Herregud, jag är fullkomligt övertänd. Har knappt varit utanför dörren sedan september och Bok & Bibliotek.

Vi hörs igen till helgen!

Späckad liten intervju i tidningen mama

med yours truly.

Tror vi avhandlade precis allt faktiskt; sex, bebistiden, hur man hinner det man vill göra.
Och skrivartips och mat.
Samt jättefin bild som E tog i december.

Mama nr 4 ska finnas i butik idag (inte den med Malin Wollin + barnen på framsidan).
Spring och köp!

Helgens bildkavalkad!

Ja jag skaaa sluta med Hipstamatic snaaart.
Vilket år som helst.
(Nyhetens behag osv etc.)